swedchap

Via den långsamt skyndande men trevliga stilbloggen Style Essentials sprang jag nyligen på ett inlägg om Roberts Radio. Tillverkaren har behållit gammal yttre design, men uppdaterat insidan med ny teknik såsom kraftfullt batteri, WiFi och möjlighet att ansluta externa mediaspelare.

Roberts Radio grundades av Harry Roberts i London år 1932. Företaget gjorde sig snabbt kända för sin goda kvalité. I och med den tekniska utvecklingen och minskat radiolyssnande minskade dock efterfrågan av kvalitativa radioapparater.

Idag har intresset vaknat på nytt, och kunderna som efterfrågar kvalitetsprodukter ökar i antal. Roberts radio har med sin Revival Collection återanvänt den ursprungliga designen från 50-talet. Originalversionen var en mycket exklusiv produkt som tillverkades helt för hand. Dagens modell R250 tillverkas i samma anda.

Lord Bassington-Bassington has had some health complaints this winter, and has spent more time slouching on the couch than is usual even for one as monumentally lazy as His Lordship. Luckily, even in these days of social decline, there is still a doctor who makes house calls. "Doctor who?" you might ask. And Lord Bassington-Bassington's reply would be "exactly!" Except, of course, that it would sound more like "ahroooooh!" Not only does the good Doctor make one's health and humour improve considerably, he also provides indispensable advice on both how to keep one's neck stylish... ...and how to keep one's head warm. Now, if the good Doctor could just get a canine companion (albeit robotic) with longer ears, he would be well on the way to perfection.

I was asked to show how packable a fedora could be, so here is Deckard Headwear in action. PackableAny felt breaks down over time, just like any suit wears out. I chose a very good felt so it wouldn't break down very quickly. I like clothes that I can abuse. This is a hat you can roll up and abuse... But don't forget to properly take care of it as well. Cleaning and blocking are required with a hat over time, just as a good suit needs cleaning and pressing now and again. Quality fedoras made in the USA from mattdeckard.com 

As Ornette Coleman once remarked, ”when you like music, you like a lot of music”. And such is certainly the case with Lord Bassington-Bassington. The record collection here at Bassington Manor is of such a variety that it is bound to have some of your favourite music, and things that you will consider sonic horrors beyond imagining. In many ways, Lord Bassington-Bassington's life revolves around music. Music serves as inspiration for success and comfort in failure, repositories for memories and emotions. In short, one of those things that make life worth living. As many who have this obsession with music, Lord Bassington-Bassington prefers to own physical copies of music, and for the last few years that has meant vinyl. CDs are practical carriers of sounds, and can sometimes be nice objects in their own right, but vinyls are cult objects – fetishes, if you will. And as such very covetable – and collectible. Watching the documentary Blood, Sweat and Vinyl the other day sparked a moment's self-reflection in the long-eared Lord. Vinyl looks great, sounds great, and is fun to collect. As a result of this one easily obtains quite a bit of it. In the picture above can be seen a selection of His Lordship's recent aquisitions, and below a small slice of the huge collection of some of the finest music ever made, bestowed by the elder Bassington-Bassington onto his offspring. All in all there's quite a lot to listen to, and let's not even mention the whole wall covered with CDs. Or the cassettes. So yes, even if one isn’t a completist, collecting can get out of hand. But even if Lord Bassington-Bassington does spend a bit of his time stalking record shops and various online vendors, His Lordship is luckily not as seriously afflicted as the people one can meet in the film simply entitled Vinyl. This documentary comes highly recommended. You might expect it to be a bit like High Fidelity, but honestly it is a lot more like Trainspotting.

Kristi himmelfärdshelgen är en klassisk konferenshelg. En ansenlig del av alla dessa branschorganisationer, föreningar och alla andra tänkbara och otänkbara sammanslutningar arrangerar således någon typ av flerdagarsmöte det kommande veckoslutet. Och det är precis just en sådan jag skall bevista. Och eftersom morgondagens schema lämnar en del övrigt att önska och att tåget till huvudstaden går tidigt på torsdag fick således packningen klaras av redan idag.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om packning, men det var för det första så pass länge sedan att de flesta av våra läsare troligen inte var med oss vid tidpunkten och för det andra var det ganska slarvigt skrivet. Det är nu förpassat till papperskorgen och i dess ställe kommer här något som förhoppningsvis kan skänka lite inspiration inför framtida packningsutmaningar. Det är dock inget facit och inget som är ristat i sten. Det är såhär jag gör, eller snarare; det är så här jag som regelbunden resenär för egen del lärt mig är mest funktionellt att göra.

Det första jag gör när jag ska ut och resa, mer över natten, är att tänka igenom behoven från början. Att bara rafsa ner saker i en väska och hoppas att tillräckligt mycket kommer med är inte speciellt smart. Framförallt riskerar man att ta med massa saker man egentligen inte behöver. Det handlar helt enkelt om att tänka igenom outfits och gärna hitta överlappande sådana. Sagda tillställning är i mitt fall en ganska avslappnad fyrdagarskonferens med tre hotellnätter. Vädret i Stockholm, där det hela alltså äger rum, ser ut att bli tillräckligt behagligt för att skippa egentliga ytterkläder. Dels för att SMHI antyder det och dels för att jag gett mig faderulingen på att det hädanefter skall vara varmt och skönt. Det blir således att inviga sommarkostymen.

Efter att ha fattat papper och penna och tänkt igenom behovet ser det ut enligt följande:

- Två par skor (ett par bruna oxfords och ett par munkskor i mocka). - Ett par skoblock och ett par skopåsar. - Fyra par med stärkelse strukna skjortor (en ljusblå turndown, en vit turdown, en vit button down, en rosa button down). - En somrig och tunn kostym. - En klubblazer. - En båtblazer (skulle kunna ha rationaliseras bort, men nu kände jag gör att ha med den). - Ett par, tunna, grå ullbyxor. - Ett par ljusa kaki-byxor. - Tre par slipsar (en prickig, en enfärgad och en klubbslips). - Fyra par strumpor. - Fyra par kalsonger. - Två t-shirts. - En slipover. - Necessär (med det en sådan brukar innehålla, läs mer här). - Förströelselitteratur i pocketformat. - Konferens-, rese- och hotellpapper. - Skovårdsmateriel. - Mobilladdare. - Paraply.

Att resa och bevista sammankomstens första dag hade jag tänkt att göra i klubblazern, den ljusblåa skjorta, klubbslips, de gråa ullbyxorna, de bruna oxfordsen (och, naturligtvis, ett par kalsonger jämte strumpor).  Kvarstår således att packa resten av det ovan listade. Enligt mitt vanliga packschema gick jag till väg enligt följande:

En rätt tråkig, men funktionell resväska.

Börjar med att packa kostym-kavajen genom att lägga den över väskan som bilden illustrerar, med axelpartiet i själva väskan och resten över locket.

Viker ihop kostymbyxorna och lägger dem över kavajen.

Lägger över kavajärmarna och viker kavajen på mitten. Och vipps har vi skapat ett första lager i väskans botten.

Viker båtblazern på samma sätt, fast utan byxor.

Och så har vi skapat oss ett andra lager.

Viker kaki-byxorna och lägger dem över båtblazern.

Buckle up!

Börjar packa det översta lagret. Först munkskorna med skoblock, förvarade i sina skopåsar.

Sedan necessären och en grövre plastpåse från den lokala skräddaren innehållande strumpor, t-shirts, pullover och kalsonger.

Sen övergår jag till att packa väskans lock. Vikta skjortor med likaledes vikta slipsar över sig. Inga konstigheter.

Och så har vi packat klart, vad väskans innanmäte beträffar.

I stora ytterfacket packar jag ner konferenshandlingarna och förströelselitteratur.

I det lilla ytterfacket packar jag skovårdsmateriel och laddare till mobiltelefonen.

Sådär ja, färdig för avfärd.

M.F.

Det diskuteras en hel del om samhällets påverkan på människors åsikter. Skönhetsideal, moralisk inställning till olika situationer och företeelser. Uppfostran, med mera. Ofta skylls missförhållanden och sneda värderingar gärna på vad vi ”matas” med i samhälle och media. Var går då gränsen för ditt eget ansvar?

Att pojkar är olydiga och ouppfostrade i skolan, ursäktas ofta med att de bara uppfyller förväntningarna på den stereotyp vuxna och skolan serverar dem. Att skönhetsidealet med svältsmala kroppar är eftersträvansvärt, skyller man på modedesigners som föredrar smala pojkkroppar. Sällan diskuteras hemmets roll i sammanhanget. Det är inte samhället som låter barn växa upp till ouppfostrade slynglar, med de värderingar sådana har.

Visst spelar intrycken från omvärlden alltid en viss roll i den uppfattning vi skapar oss rörande vad vi vill uppnå. Dessa intryck är dock i mina ögon långt ifrån något avgörande tvång för vilka val vi gör. Det är alltid fritt att väga in sitt eget sunda förnuft, om man begåvats med ett sånt.

Om barn i skolåldern ser ut som små späckstinna köttbullar med armar och ben, tycker jag inte det kan skyllas på något annat än vad deras föräldrar låter barnen stoppa i sig. Visst finns det i något sällsynt fall säkert en medicinsk diagnos som gör att barnen lättare lägger på sig vikt. Jag vågar dock tro och påstå att i 99% av fallen beror det på att ungarna dricker O’boy till frukost om morgonen, äter glass, godis och fika med saft och bullar med mera flera dagar i veckan. Att deras föräldrar låter dem göra det, och att föräldrarna sannolikt gör detsamma.

Jag tror att de flesta av de ovan uppräknade problemen, går att spåra i de signaler vi vuxna ger våra barn. Även om de får olika grader av uppstyrd uppfostran, är jag övertygad om att de saker vi säger till dem, eller gör i deras närhet är det ytterst avgörande faktorerna som påverkar, tillsammans med de mentala drag som utgör en del av barnens egen personlighet.

Är du själv väldigt mån om hur du klär dig, kommer det snart att märkas hos dina barn. Vill dina skolbarn ”hålla igen” med vad de äter, beror det snarare på vad ni gör hemma än vad signalerna i samhället säger. Här anser jag också det är väldigt viktigt att vi lär barnen den idag långt ifrån givna självklarheten: Vuxna är vuxna, och barn är barn. Det medför ganska många skillnader.

Visst ska man vara medveten om att barn gör som du gör, och inte som du säger. Det ska dock också stå klart att vuxna inte lever efter samma förutsättningar och förhållningsregler som barn, och att barn aldrig kommer att leva, eller ska leva som vuxna.

I lördags stod jag i kön på McDonalds, för att köpa mig och min familj en snabb lunch av skräpmat. I kön bredvid, stod en familj där barnen fått för restaurangen typiska ballonger på små pinnar. Sonen i envisades med att trycka upp sin ballong i mitt ansikte upprepade gånger. Även om hans föräldrar inte gjorde något åt saken, hade jag inga som helst problem med att framför ögonen på dem ta ett fast tag om barnets hand, och tydligt med nänligt förklara att han skulle sluta, och varför. Något föräldrarna till barnet borde gjort långt innan jag själv tog tag i saken.

Som alla andra, har jag givetvis fel och brister. Fler än jag skulle önska. Ju äldre mina barn blir, ser jag tydligt hur jag överför dem till deras led varesig jag vill eller inte. Det är inte det moraliska förfallet i samhällets fel. Samtidigt ger jag dem de värderingar jag tycker är sunda, och som jag hoppas ska göra dem till trygga, sunda personer.

Jag tror inte det bara är sammhället som exempelvis säger ”det där kan du inte ha på dig” eller ”så där kan du inte se ut”, ”så där kan du inte göra”. Sånt kommer lika väl från pappor och mammor. Ibland är det av ondo, och ibland är det vad som krävs i kommunikationen mellan en vuxen och ett barn. Tänk på det nästa gång du ondgör dig över samhällets inverkan på våra värderingar.

Jag har skrivit något tidigare inlägg om letandet efter bra v-ringade vita undertröjor. Nu har jag provat en enkel variant från Marks & Spencer, som verkar mycket lovande. Inhandlad via deras webshop.

Det finns ett antal kriterier jag tycker en bra undertröja bör uppfylla: Den bör först och främst ha ett bra pris, då undertröjor undantagslöst är en förbrukningsvara.

Modellen bör vara smal för att inte ta onödig plats under skjortan, men vara lång för att stanna kvar i byxlinningen vid användning.

Att jag vill ha tröjan v-ringad, beror på att jag inte vill att tröjan ska synas då jag bär skjortan uppknäppt i halsen.

Jag tycker att halsvidden inte är lika generös som produktbilderna antyder, men det kan ju lika väl bero på vald storlek i förhållande till min egen kroppsvolym.

Jag är generellt en ren storlek 48, och köpte tröjorna i storlek M. M&S webshop tog £5 i frakt, vilket ger ett styckpris på strax under hundringen. Vet än så länge inte hur de krymper vid tvätt etc., men hittills verkar tröjorna vara ett riktigt bra alternativ.

Veckan som gått har kanske inte varit den hittills mest publiceringstäta i TDCs historia, men ni har tagit väl vara på de få tillfällen som erbjudits att skapa diskussion. Summerat har vi lite lätt berört kvalitesfilm och musik. Någonstans på vägen touchade vi även socialdemokratiska politiker och hur man bör bära upp en klubb-blazer, eller inte…

Som en avrundning på veckan sista arbetsdag, tar jag tillfället i akt att plocka russinen ur kakan, och serverar en mindre klippkavalkad som representativt knyter an till de gångna ordbataljerna.

Veckan har visat prov på vad jag anser vara en av TDCs stora styrkor, sprungen ur det faktum att vi är fyra skribenter med fyra synsätt på snitt, modeller, kultur och så vidare. Kort sagt lever jag i tron att vi med olika uttryck och inspirationskällor, förhoppningsvis ger mer bredd i det vi publicerar.

Något i stil med att det ”börjar bli tydligt att TDC gillar gubbmode?” nämndes. Personligen trodde jag det var något bloggen gjort sig känd för? Snitt, modeller och passform väljs med omsorg utifrån den egna smaken. Nedan, min auditiva tolkning av hur jag skulle föredra en klubb-blazers snitt och passform. Trevlig helg på er.

Göran Persson visar hur klubblazern kombineras på bästa sättet. I sällskap av tunna gråa byxor och klubbslips.  Byxorna är kanske i vidaste laget, men upplägget som sådant är väldigt snyggt. Mannen Persson är tillsammans med är den amerikanska ambassadören Mark Brzezinski. Ambassadörens kläder är förvisso mer formella, men skjorta och slips i exakt samma kulör är i vart fall i min bok något som bör undvikas. De bådas tomma bröstfickor kan man också resa invändningar mot.

Klicka här för bildspel Foto: Amerikanska Ambassaden.

M.F.

Bästa drönare,

Vi uppmärksammade förvisso saken när vi skapade vår Facebook-sida, men med tanke på hur många läsare vi vet att vi har är det relativt få som följer oss på Facebook. Av den anledning fann vi det lämpligt att åter uppmärksamma det faktum att TDC också återfinns på Facebook. Sagda sida finnes här.

The Drones Club via,

M.F.

I höstas upptäckte jag Spanska Man 1924. Efter att ha kikat igenom vårens bilder på deras websida, ökar entusiasmen över den madridbaserade herrekiperingen med Carlos Castillo i spetsen ytterligare. Jag har ingen aning om plaggen gällande material eller sömnadskvalité, men om de i verkligheten levererar hälften av den känsla bilderna förmedlar mig, är det kvalité nog för att motivera priserna i leverantörens trevligt nog nystartade webshop.

Nedan några, eller faktiskt ett större antal av produktbilderna ur webbutiken. Jag hade svårt att välja bort och minska antalet. Därefter några kollektionsbilder, som jag tycker förstärker det sköna avslappnade intrycket jag får av Man 1924. Avslutningsvis musiken som för mig återger känslan fullt ut.

The Dø – Too Insistent (Trentemøller Remix)

Det är med sorg i hjärtat jag tyvärr får konstatera att mina Crockett & Jones Marston glappar allt för mycket för att det ska vara befogat att ha kvar dem i min ägo.  Originalpriset på den svenska marknaden är 5600 kr, men de finns att köpa för £ 415  via pediwear.   Jag köpte dem i vintras via Vintage Revival för 1750 kr. Även om jag bara brukat dem några enstaka gånger sedan jag förvärvat dem, så är det rimligt att skorna med ytterligare en ägare i förteckningen justeras nedåt i pris. Låt oss därför säga halvtannat lakan jämt.

De är i använt, men fint, skick. Slitsula och tåjärn pålagda.

Ta chansen att köpa ett par exklusiva och riktigt användbara vår/sommar-skor för en överkomlig peng!

Storlek: 8,5 UK(ska motsvara 42,5 i svenska mått, men de känns mer som 43:or.)

Pris: SÅLDA

Klicka här för bildspel

För många kavaj och kostymbärare innebär begreppet tweed mörka, tunga grovvävda plagg för höst och vinterbruk. En tunn Donegal tweed i ljusgrått ger en helt annan känsla. Tillsammans med lättare färgtoner som exempelvis lavendel tycker jag känslan blir långt ifrån vintrig.

Vidare finns många andra trevliga alternativ för oss som saknar våra grövre kavajer då de successivt förpassas till ett mörkare hörn av garderoben under sommarhalvåret.

Herringbonevävda varianter sydda i tyg av linne och bomullsblandningar ger också ett trevligt vår och sommarsubstitut för alla som saknar tweeden under den varmare årstiden. Jag tycker att de varianterna även fungerar bra i något mörkare toner, då tyget i sig är tunnare och lättare.

Blazers i grövre bomullskvalitéer ger också ett mer bastant plagg som fungerar bra både som udda kavaj och jacka.

Författarens egen tolkning av ljusare Donegal tweed från The Tailoring Club, enligt den inledande beskrivningen av färgtänk och mönsterkombination.

The Powell in Tusk is on its way to clients, and I'm here to preview the next design from Matt Deckard Apparel, the Cagney. The Cagney has a 2 1/8" brim, a 6" open crown, and a 2 1/8" inch ribbon. Also has a very soft roan leather sweatband and satin liner with Deckard Headwear logo in gold. Available for order now. To order specify that you want the Cagney,  and paypal your size and $220 plus $14 shipping (for those outside the United States, Please inquire about international shipping prices) to mattdeckard@yahoo.com.

Ibland förundras jag över våra läsares synpunkter. Jag har stundom svårt att förstå hur vissa ämnen kan orsaka en enorm aversion i kommentarstrådarna. Att tasselloafers är ett sådant ämne är kanske förutsägbart. Men andra ämnen som vållat kontroverser är med förvånande. Som slips i sällskap med turndown-krage, vilket här för leden reste invändningar. Kanske mest förvånande är dock att klubblazern har sin beskärda andel av belackare i läsarkretsen. Hur kan man inte älska den? När hatet mot tasslarna var som hårdast skrev jag en kortare artikel för att ge en bakgrund och lite perspektiv på sagda skodon. Jag lovade visst att göra samma sak med klubban (som TDC:arna brukar kalla den), och nu infriar jag således löftet.

Kort bakgrund

Man kan grovt sagt säga att det finns två typer av klubblazers, dubbelknäppta respektive enkelknäppta. De två typerna har också helt olika ursprung. Den dubbelknäppta klubblazern, som nu för tiden är den ovanligare av de två, är den klassiska och uppstod ur den korta dubbelknäppta jackan som den brittiska marinen hade på 1800-talet. Legenden säger att kaptenen ombord HMS Blazer lät sy upp en formellare variant av dessa jackor, med guldfärgade knappar, inför ett besök av drottningen under 1830-talet. Designen blev populär i allehanda marina sammanhang och spreds i alla möjliga tappningar över hela västvärlden. Hur den sedan övergick till att bli ett etablerat civilt plagg är, som så mycket annat i herrmodets värld, ett drönarmysterium. Eller i vart fall inte fullständigt klarlagt. Men att det finns en tydlig koppling mellan det marina militära och den klassiska klubban är ovedersägligt. Den dubbelknäppta klubblazern är fortfarande obligatoriskt i vissa seglarsammanhang. Och högst anseende som tillverkare av den klassiska klubblazern har fortfarande Gieves & Hawkes, som mycket riktigt har bakgrund som marinskräddare.

Den enkelknäppta klubblazern har däremot ingen militär bakgrund utan är istället sprungen ur brittiska herrklubbar och internatskolor. Bernhard Roetzel hävdar i sin bok om Gentlemannen att den har sitt tidigaste ursprung ur roddföreningar, men jag låter det vara osagt. Det som förenar de två(dubbel- resp. enkelknäppt) är det är blazrar med gyllene knapparna. Och, såklart, att de båda har fått samlingsbeteckningen klubblazer.

Knapparna och deras motiv

De gyllene knapparna, i sällsynta fall silver/metalic-färgade, och deras motiv finns det lite olika åsikter om. Men det finns stor potential att låta sin identitet avspeglas i knapparna. På den enkelknäppta klubblazern har man traditionellt sett haft någon typ av föreningsmotiv på knapparna. Men det låter sig sällan göras då tämligen få av oss är medlemmar i föreningar som låter trycka upp gyllene knappar med föreningens motiv (bassning, föreningslivet!). Den dubbelknäppta klubblazern ses ofta med maritima motiv på knapparna(ankare, segel, båtar etc), i kraft av dess ursprung. Men egentligen är det bara fantasin, utbudet och samvetet som sätter stopp för alternativen när det kommer till knappmotiv. Störst utbud har Benson and Clegg, men även din lokala sybehörsbutik lär ha en och annan knapp. Sen är det ju frågan om man vill smycka sig med knappar man inte har ”rätt” till, men det är en fråga mellan den enskilda drönaren och vår allsmäktige skapare.

När man köper en konfektions-klubblazer så har oftast knapparna motiv från den firma som låtit tillverka sagda blazer. De är sällan speciellt tilltalande och ännu mindre personliga och säger absolut ingenting om bäraren av sagda plagg. Där till riskerar man genom att bära sådana knappar att bidra till den osunda nutidstrenden med överdrivet fabrikatsskyltande. Den medvetna drönaren ser således till att byta ut dessa knappar mot något mer passande. Sen finns det ju de som över huvud taget har svårt för guld(eller silver)-färgade knappar men fortfarande vill bruka klubblazer. I egentlig mening slutar klubblazern vara klubblazer just i den stund den får ”vanliga” knappar. Men för all del, det går utmärkt att ha en klubblazer-liknande blazer med andra knappar. Men satsa i så fall på ett par släta emaljknappar eller ett par corozo-knappar, eller någon annan typ av knappar som gör att blazern inte förväxlas med en kostymkavaj.

Den enkelknäppta klubblazern kan ibland ses med ett emblem på bröstfickan. Detta har också sin bakgrund i plaggets ursprung som förenings- eller skolindikator. Vissa av de sagda institutionerna nöjde sig helt enkelt inte med att markera bärarens tillhörighet med knapparnas motiv utan valde där till att fästa ett tygmärke med bröstfickan. De föreningar som fortfarande ger ut tygmärken i detta ändamål är få och när man ser det är det ofta frågan om tillverkare som ser ytterligare en möjlighet att befästa sitt varumärke. Att skylta med tillverkaren på detta sätt går bort av samma anledning som tillverkarens knappar oftast går bort. Och när det gäller föreningsemblem så går det väl an, men det förtar samtidigt klubblazerns flexibilitet (personligen skulle jag inte bära ett sådant märke i andra sammanhang än då jag verkligen agerade som representant för sagda sammanslutning).

Till vad? I vilken färg? Och när?

Den dubbelknäppta klubblazern är alltid(ja, alltid) mörkblå. Det har naturligtvis att göra med dess maritima ursprung. Den är också (nästan) alltid dubbelsprundig. Den enkelknäppta klubblazern uppträder däremot i lite olika skepnader. Huruvida den är enkel- eller dubbelsprundig är enbart en smaksak. Färgmässigt är trots allt mörkblå den vanligaste(och mest användbara färgen), men den enkelknäppta klubban förekommer också i buteljgrönt och svart.

Klubblazerns verkliga styrka är att den, i alla dess versioner, går att kombinera med i stort sett vilka byxor som helst. Tillsammans med jeans kommer man undan med utstyrseln även om situationen påkallar att det är lämpligt att vara något ”nedklädd”, samtidigt som munderingen är stilig nog för att till nöds göra ett restaurangbesök i. Kakibyxor, eller chinos, och klubblazer är en personlig favorit – somrigt avslappnat utan att tappa stilen. Men, trots allt, är de ljusgråa flanellbyxorna de mest gångbara i sällskap med klubblazern. I princip lika formellt som en grå kostym, men med en betydligt ledigare känsla, utgör kombon kanske drönaruniformen framför alla andra. Det enda man ska akta sig för i byxväg är att ha mörkare byxor än kavajen. Det ser bara konstigt ut och du riskerar skicka signalen att du egentligen vill bära kostym men inte äger någon.

När ska man då ha klubblazern? Det som gör plagget så fantastiskt är just detta – det går i princip alltid att ha klubblazer. Ända upp till klädkoden kavaj (som alltså på vanlig begriplig ”verklighetens folk”-svenska betyder mörk kostym) passar den utmärkt, förutsatt att byxorna är anpassade efter tillfället. Kombinerat med jeans eller med flanellyxor och du får två helt olika utstyrslar, som påpekats ovan. Någon sa ”smälter du inte in med en klubblazer är du på fel ställe”, och det ligger onekligen en del i påståendet. Kanske borde han ha sagt ”smälter du inte in med en klubblazer har du fel byxor”.

Pappa brukar alltid berätta att han som liten visste att sommaren var i antågande när hans far tog på sig klubblazern. Kanske är jag färgad av det, men jag ser i vilket fall klubblazern som ett plagg för sommarhalvåret. Grundregeln för min del är: går det att bära som ensamt ytterplagg är det okej, annars är det fortfarande tweedkavajen som gäller. Jag vet att drönarbrodern Gussie har en liten annan syn på det hela, så det är nog mest en fråga om personligt tycke.

                                          Artikelförfattaren i sin enkelknäppta klubblazer från Corneliani.

                                 Chuffnell bärandes en mycket klassiskt dubbelknäppt klubblazer från Harrods. Notera de helt släta knapparna som visar att tillverkaren haft den goda smaken att inte köra upp sitt varumärke i ansikten på folk i onödan. Sagda blazer är för övrigt till salu för tillfället, läs mer här.

                                        Brooks Brothers enkelknäpptna klubblazer i buteljgrönt.  Färgen gör att klubban blir lite mindre av ett basplagg jämfört med en mörkblå dito, men ack så vacker den är. Om man inte kan få nog av klubblazers och redan har en mörkblå, kan detta vara ett nog så tilltalande alternativ.

                             Morris höstiga klubblazer i flanell, här tillsammans med en halsduk som gör att helheten blir en helt annan än en ”vanlig” klubblazer. Riktigt snygg om det inte vore för det blaffiga Morris-märket på bröstfickan som tvingar bäraren att gå runt som en reklampelare.

M.F.

Gussie, t.v. : Tredelad kostym från W.W. Chan, skjorta från C. Tyrwhitt, omärkt slips och svarta oxfords från brittiska armén.

M. Flördeg, t.h. : Klubblazer från Corneliani, skjorta från C. Tyrwhitt, byxor från Oscar Jacobson, slips från Gant, bälte från Worcestershire Leather Company och tasslar från Crockett & Jones.

M.F.

Yes, not content to be a rock n'roll (press release) writer, Lord Bassington-Bassington has gone and become a rock n'roll manager. Well, if being a manager for a one-man ukulele band qualifies as rock'n'roll, that is. And as His Lordship's idea of a rocking lifestyle means a nice nap on the sofa followed by a small glass of port, then surely it qualifies him as a real rock'n'roll rebel. So far, His Lordship is in the process of negotiating a record deal for Death in Uke with favourite label Extremocidente. Lord Bassington-Bassington, who normally tries to avoid lifting a paw for anything, feels very pleased with his efforts and is hoping to get a small treat... Though some would say it's just an excuse for His Lordship to exercise one his recent sporting enthusiasms... First things first, though. The most urgent project is to create a Tiki drink for both Death in Uke and Extremocidente. This promises to be a tipsy night indeed. Stay tuned to these Chronicles!

Jag har testat gele, jag har testat allehanda varianter av vax, jag har testat att använda hårtork och jag har testat Azymol Stimulus… Ska man få till en bra sidabena finns det bara en sak som fungerar. En rejäl klick brylkräm.

Eftermiddagen avrundades oväntat med en kopp turkiskt espressokaffe, kokt i kopparpanna då en kollega haft den goda smaken att ta med sig koppar, panna och kaffe till jobbet. Kopparna, trevliga rostfria thermosvarianter tillverkade i Italien. Små saker i vardagen kan verkligen höja stämningen.